Two Kinds Of Happiness
För några år sen kunde jag sitta i timmar och fundera på vad jag brann för, vad som var min passion i livet, för att sen uppgivet tvingas erkänna att det inte fanns något i mitt liv som jag älskade lite mer än något annat. Det kändes helt eneklt som jag lika bra kunde ge upp och säga "jajamensan, se hit! Här har ni en helt vanlig tjej som gör helt vanliga saker i helt vanliga kläder med helt vanlig humor." Sen kunde jag avundas andra som kunde berätta om att det inte minns en dag utan den eller den saker. Deras föräldrar kunde stolt säga hur deras dotter lärde sig dansa innan hon kunde gå eller något i den stilen. Idag kan jag gå med i denna klubb.
Jag inser mer och mer att musik är mer eller mindre det största i mitt liv. Sen jag lämnade Hultsfred och min klass för sommaren har jag insett att det är få som orkar med mitt ständiga prat om spelningar och nyupptäckta band. De som ens orkar försöka låtsas vara intresserade av mina artist-anekdoter ni är värda en eloge - typ min syster. I London insåg jag att musik är fan min passion, mitt kall eller vad vi nu ska kalla det. Tvingade Joanna att fota hutlöst många affischer som tipsade om spelningar eller releaser. Jag drog in henne i skivbutik efter skivbutik där jag inte kunde sluta le av lycka. Ut kom jag tillslut med ett gäng härliga toner.
Min London-tripp blev lite av en research-resa. Hittat så mycket bra musik! Hann gå på två spelningar där ett av banden var riktigt bra! Hittade en skivbutik i Notting Hill som gav både mig och Joanna gåshud. Självklart ska jag berätta om allt + vilka band jag kommer "jobba med" nästa vecka. Festivalkänslan börjar komma!
Two Kinds Of Happiness - The Strokes
