Feed me with music

Länge har vi snackat om det - anmäla oss til Toughest Race. Mycket snack och liten verkstad... Men så plingade det till på Messenger och Malou avslöjade att hon tgait det första steget och bokat en startplats. Så ja, inte vill man lämna sin vän i sticket. Så efter att vi kollat in lite pepp-videor från eventet i Köpenhamn så bokade vi andra in oss. FAN VA KUL DET SKA BLI!

    

Jag har länge insett att det här med träning är kul - jag älskar att ha träningsdejter, gå långa promenader i skogen, boxas skiten ur något (eller någon..) och vill prova på det mesta. Däremot så kan jag inte träna utan ett mål för då blir målet "jag ska bli snygg"... och ja, vad betyder det? Jo, det betyder att jag fokuserar för mycket på hur jag ser ut istället för hur jag mår. Att anmäla sig till Toughest blir min motivation och det bästa är att vi är fyra som kommer kunna göra det tillsammans = peppa varandra, be om motivationstal när man inte känner sig manad att träna och sedan den härliga avslutnignen; Resultatet av att orka sig igenom 8 km med 40 hinder tillsammans! 

Jaha, då har man gått och blivit med ny chef. Jay-Z har lagt anbud på Aspiro, som äger WiMP. Inget är klart än så länge men vi håller alla tummar, ber hoppfulla böner, letar fyrklövrar, ropar "GUL BIL" och slår någon så fort vi ser en (det var väl så man gjordfe som fjortis?). Den vanliga tunnelbanefärden mot kontoret blev rena rama euforiupplevelsen när jag skummade igenom mailen och öppnade ett från VDn. Inte visste jag att han skulle plocka fram de här nyheterna.

 

Hur fett är inte det här? Jag och Nina var helt överexalterade och kunde knappt stå stilla. Vi satt och spånade om framtiden, vad detta egentligen skulle betyda för oss och spanade in hur mycket aktien ökat. Vi firade med golunch, satte en ny marknadsplan och hade ett riktigt spännande möte. Vilken höjdarefredag!

 

Jag har inte missat snacket kring "Lyckliga Gatan" däremot har jag lyckats missa varenda avsnitt av programmet. Jag tittar sällan på tv och så fort jag försöker se en film så somnar jag - hur spännande den än är.. Antingen ska jag se filmen mitt på dagen eller så får jag ta mig till en biograf för att hålla mig vaken. 

 

Men hur som helst så insisterade G på att vi skulle se det omtalade hiphop-programmet med Linda Pira och Mats Paulsson. Och oj vad jag blev glatt överraskad. Här har vi ett program som erbjuder fina porträtt och här fanns varken smutskastning eller skämskudde-tv. Jag tycker att "Så Mycket Bättre" tappat jättemycket på att de inte gör någon djupdykning vilket gör att vi aldrig får lära känna artisterna. Att under en timme får få följa två personer, från första gången de hör sin låt tills de framför låten, det gjorde programmet så mycket intressantare. Jag älskade båda tolkningarna och blev alldeles varm i hjärtat så fort Mats var i bild - vilken mysfarbror! 

 

Coldplay. Jag kände viss motsträvan gällande bandet fram tills jag hamnade med två vänner i Spanien. Det var samma år som "Viva La Vida" släpptes och deras kommersiella boom tog fart. Jag fastnade dels för Chris Martins röst men också för de mjuka, akustiska tonerna blandat med medvetna trumslag och en känsla av drömland. Sedan kom ett par album när de blandade in sig i något slags electroforum. Det blev ett litet trassel och det kändes som många saknade "Fix You" och "In My Place" - rockarena-soundet och den där hemmastudiokänslan som alltid fanns där. Äktheten försvann och det kändes mest som bandet bara gjorde en rad olika samarbeten (Avicii, Rihanna) och tappade bort sig. Men nu... 

 

Nu är en ny låt här. Låten heter "Miracles" (och detta är ett litet mirakel) som hamnat på soundtracket till den nya storfilmen "Unbroken" och det känns äntligen som Coldplay hittat hem igen. Så här vill jag att det ska låta! (och filmen, ja den ska jag se på söndag!)

 

 

Åh lyckopillret är tillbaka. Sjukt mycket energi idag. Ja, jag är något av en duracellkanin. Det här med att att ha stora svägningar i humöret kan även vara bra för ibland blir jag så lycklig att jag inte vet var jag ska ta vägen. 

 

Hör och häpna när jag säger att jag hann med gymmet igår. Och inte så lite heller - idag är träningsvärken riktigt påträngande. Inget mig emot eftersom jag älskar känslan av att kroppen har fått ta i. Efter träningen skyndade jag mig hem, åt middag och valde snabbt och helt oentusiastikt ut vilka kläder jag skulle ha kvällen till ära. Sedan begav jag mig in till Kägelbanan för att möte upp ett par vänner för 100 Party. Vi insåg att vi kände oss lite äldre, inte farligt äldre, men vi var inte längre en del av klicken med hipster-twenties. Med denna insikt i behåll bestämde vi oss för att bli bättre på spontana tillställningar. Vi alla har kommit upp i en ålder där tidiga mornar, långa jobbdagar, befodringar, samboliv och träning blivit vardagens signum. Kanske är det dags att beblanda detta med lite vänskapligt häng.

Mina kollegor, eller äkta musiknördar om man ska kalla de vid deras rätt namn, har längtat ihjäl sig efter debutalbumet "Sky City". Efter att vi var på Stockholm Music & Arts så var de frälsta. Jag missade bandets spelning och kunde tyvärr inte riktigt förstå hypen. Det är förstås Amason jag pratar om.

 

Varken Amason eller sångerskan Amanda Bergman har tidigare varit allt för känd. Men i och med sin medverkan i Volvo-reklamen så ökade uppmärksamheten drastiskt. Lägligt nog bestämde sig bandet för att släppa albumet idag och jag var inte sen nog med att noggrant lyssna igenom albumet, från spår till spår. Och vad tycker jag? Jo, visst är detta fantastiskt och jag pratar nog för alla när jag säger att det var värt sin väntan. Ni som inte upptäckt bandet förrän nu - hoppa på tåget innan hela Sverige förälskat sig. Detta kommer bli stort!

 

Hej vänner.

 

Idag är en bra dag. Jag känner det. Det bara bubblar inom mig. Jag känner mig stark som en varg och lika kär som en av Amors pillar. 

 

Gårdagen fick känna på alla slags humör. Ilska, nedstämdhet, trisstess, lycka och tacksamhet. I samma ordning som orden står gick även humöret. Tack och lov fick jag hänga med alla de bästa igår. Syrran har köpt och nu äntligen flyttat in i en nybyggd lägenhet och bjöd över gänget på pizzakväll. Tänk att få mumsa på en hemlagad pizza, dricka ett glas rött, ha sin bästa vän på sin högra sida och sin vänstra hand flätad i sin pojkväns hand. Kvällen blev en skrattfest med den ena anekdoten efter den andra. Om det är någon gång såna dagar behövs så är det efter att ha fått känna sig instängd med sitt eget PMS-monster. 

 

Idag är jag åter på kontoret och får hänga med mina härliga kollegor. Det blir en bra dag med massa jobb, planering av lanseringen av vårt nya brand och sedan ska jag ta en lång promenad och lyssna på min nya favoritpodd "Maratonbloggen".

Ibland kommer de där dagarna när man inte känner igen sig själv. PMS kallas det tydligen och trots att mina många långa ungdomsår redan passerat så känner jag inte igen dess signaler förrän det är försent. När det till slut går upp för mig, eller någon i min närhet påminner mig, har jag hunnit riva lägenheten, gråta mig rödögd, bråkat om att "någon" tagit den sista honungen och ställa mig frågan "Vad är det för fel på mig??". Det är mig obegripbart att detta kvinnliga naturfenomen skapar så många problem och frågetecken. Hur kan det återupprepas utan att vi kvinnor förstår varför? Oftats förstår vi det först morgonen därpå när syndafloden hittat till trosan. 

 

Jag skriver detta för att jag på något sätt ställer mig frågan: "Hur kan vi vara beredda, hinna ta ett djupt andetag innan helvetet bryter lös och istället känna ett "ok" i att vara lite upp-och-ner ett par timmar?" 

 

 

 

Denna gång kändes det nästintill omöjligt att komma ifrån den gråtande ställningen i soffan. Jag tvingade in mig i duschen och sedan ringde jag min mamma. Efter ett par minuter där min mamma fick reda upp den spya av alla känslor så satte jag mig ner och listade upp vad som gör mig glad och lugn. Det blev radio + matlagning + bakning. Det är något som nästan alltid funkar för mig. Jag blir lugn och känner hur jag blir avkopplad samtidigt som mitt fokus ligger på "hur många deciliter mjöl som ska hällas ner i smeten". Vad funkar för er? Snälla dela med er tips.

Gårdagen var fantastisk! Startade morgonen med en stor frukost på Urban Deli - om ni inte testat den så gör det! Sedan blev det en turné bland Stockholms olika inredningsbutiker för att köpa en massa tillbehör till vår lägenhet. Det har tagit tid att hitta min egen stil och har varit svårt att skala av "det jag är uppvuxen med". Nu äntligen är visionen så gott som klar (om nu en lägenhet någonsin kan bli klar) och det är så otroligt kul att göra det tillsammans med G. 

 

Sedan tog vi en shake på Joe & Juice och åkte hem, lämnade alla kassar och åkte sedan tillbaka till city. Där mötte jag upp två av mina finaste. Vi lagade middag ochb satt sedan länge och smuttade på rödvin, åt ostar och pratade om allt som hör livets vardag till.

 

Idag har jag en egendag framför mig. Det blir förmodligen en långpromenad och sedan har jag tänkt planera min 25-årsdag och och börja titta på vår semester i sommar (har så mycket planer!) Förkylningen då? Jo, den är stabilt kvar i min kropp men jag har bestämt mig för att göra det ända jag ännu inte testat - låtsas som om den inte existerar..

 

1. Pete Doherty hyllar Amy Winehouse. I veckan släpptes den singel som Babyshambles-stjärnan skrev till sin avlidne vän Amy Winehouse. Den har tidigare cirkulerat i olika forum på nätet och släpps officellt den 9 mars. I samband med releasen så avslöjsas också samarbetet mellan singeln och Amy Winehouse Foundation - ju mer du lyssnar på låten desto mer pengar går till arbetet att förhindra drog- och alkoholmissbruk bland unga.

 

2. Alesso gör sin första arenaspelning i Sverige. Yes, då var det dags att öppna Globendörrarna för ännu en svensk house-framgång. Den 25 april är datumet du ska hålla öppen om du vill dit. Lyckligtvis fick jag två biljetter till den. 

 

 

4. Max Elto släpper ny omdiskuterad musikvideo. Älskar denna duo. De fyra låtar man hittar när man gör en snabbsökning på bandet är sönderspelade, men inte uttjatade! Se video! Gör det bara.

 

 

5. Beck kommer till Sverige. Hur många shares fick denna nyhet? Jag tror hela mitt Facebook-flöde var fyllt av lyckliga människor som spred nyheten. Beck kommer alltså till Way Out West i sommar. Jag ska dit och jag undrar om jag kommer se honom.. Allt för många gånger åker jag på festival och springer på festerna istället för att gå på konserterna. 

Back to the 90's! Älskar verkligen musiken som producerades under 90-talet. Förmodligen beror det på det faktum att jag växte upp under detta magiska decennie. Jag växte upp med ZTV, MTV och Voxpop - kanaler som gjorde musiker till superstars. 

 

Jag hade dessa kanaler i ständigt sällskap då jag var snabb att trycka igång tv.n så fort jag vaknat. Samtidigt som jag noga valde ut kläder, sminkade mig, skrev dagbok, städade rummet eller hängde med vänner så varvades pop med rap och R'n'B. Jag kan knappt beskriva den känsla jag får när jag ser dessa videor och alltför ofta fastnar jag i Youtube-djungeln där jag tar mig en tur i 90-talsarkivet! Och när jag ändå spenderar så mycket tid där så kan jag lika bra bjussa på en eller annan till er. Så jag tänkte att jag varje vecka skulle bjuda på en nostaligtripp. Vad tror ni om det?

 

 

Solid Harmonie. Musik med tydliga 90-talsbeat. Jag minns den här låten så väl och tror ni alla hört den, men (!) den får sällan något utrymme i 90-talets musikhistoria. Alltså en låt som glömts bort och kanske kan klassas som en one hit wonder, trots att de hade flera hits. Idag kan man inte hitta mycket mer info om dem förutom att det var en brittisk popgrupp. Hursomhelst. Lyssna!, ni kommer garanterat känna igen den!

Äntligen ser jag ljuset. Inte det ljuset som man tydligen ska gå mot när man dör. Nej det är ljuset som i "min dunderförlylning är på väg att lämna min kropp". Hallelujah. Jag har verkligen lyssnat på mig själv och jobbat hemifrån istället för att traska iväg till kontoret. Kanske är det inte just mina kollegor som är en fara, men vägen dit med fullsmockade tunnelbanor och snoriga, hostande, snuviga medmänniskor - DET är en förkylningsfara. 

 

Vill tipsa om en fantastisk låt. Belle & Sebastian är albumaktuella och efter att en kollega tipsat om bandet så blev jag lite smått frälst av öppningslåten. Här kommer känslan jag känner; Jag vill sätta in den i en romantisk film där den unga kvinnliga huvudrollsinnehavaren springer över en äng med vita sjalar. Hon vänder sig om och ger ett sexigt leende mot den unga manspojken som betraktar henne. Allt sker självklart i slowmotion med ett ljust filter. Detta är ingen typisk romcom från Hollywood utan det är en brittisk "så här kunde det faktiskt vara på riktigt"-film. SÅ mysig är den här låten. OCH för att inte tala om den fina musikvideon. 

 

Den här släpptes för över en månad sen och jag kan inte riktigt förlåta mig själv för att jag missade den. Hoppas ni gillar den lika mycket som jag!

 

 

Ikväll blir det en sån där kväll som jag längtat efter. Jag ska träffa mina bästa vänner. Vi ses väldigt ofta, men nu har jag inte hunnit träffa någon av dem på över en månad. Beror mestadels på att vi alla reste under julen och sen bara inte hittat en lucka för att hänga. 

 

Passade på att bjuda in dem till mig ikväll när killen är upptagen på annat håll. Jag har en känsla av att det blir mys, skratt och väldigt mycket återberättande av det där som hände under semestern. Självklart kommer det även att spelas en lista som går i samma känsla som Ben Howard, City & Colors, Norah Jones och Belle & Sebastian. 

Godmorgon. Min morgon är god som i att jag är glad men inte god eftersom mina halsmandlar svullnat upp. Jobbar därför hemifrån - vilket jag är så tacksam för att jag kan göra. Well well, nu över till något mycket intressantare.

 

Hip Hop/pop. Alltid älskat pop. Varit en popprinsessa så länge jag kan minnas. Det är inte lätt att tvätta bort sina barndomsidoler som Britney Spears. Hip hop är dessvärre inget jag förknippar med min uppväxt och det är ingen genre som har hittat sitt hem i mig. Jag dejtade en kille som tröttnade på mitt manta: "hip hop är inget för mig och jag har helt ärligt så svårt för det att jag inte vill lära mig gilla det". Det slutade med att han satte ihop en playlist med hip hop som "alla gillar". Det funkade inte...

 

Men! Denna Silvana Imam gör något som jag gillar. Och när hon gör ett samarbete tillsammans med popartisten Marlene (som jag alltid gillat!) så kan inte mina musiknerver stå emot. Jag blir alldeles varm i hela kroppen och knarkar den nya låten "För Evigt". Alla måste ge denna låt en chans. Bara för att den är värd det.

 

Nej det är inte Kentucky Fried Chicken som firas. Denna helg var det Karin. Nästa helg är min och i mars är det Cronjas tur. 2015 är året då vi når milstolpen vi pratade om som barn. "Då kommer jag ha barn, man och stor villa." Att fylla 25 är inte som man tror. Det är bättre. Som barn trodde vi att att det gick utför efter 25, att man var vuxen nog att aldrig göra felsteg och vara där så otroligt felfri som vi trodde att våra föräldrar var. Sen blev vi "vuxna" (vad nu det betyder) och insåg att man aldrig blir vuxen på riktigt. Vi bara lurar vår omgivning att tro att vi är något samhället begär av oss. 

 

 

Vi vet nu att 25 inte är en milstople som betyder något mer än att vi är lite mognare, lite äldre, lite mer lagliga och på väg mot det där citatet "Jag var vilsen som ung." 

 

 

Så vad betyder #kfc25? Egentligen ingenting mer än att vi samlar alla momenst värda en Instagram-push där. Och att den används under våra weekends. Första gick av stapeln denna vecka och handlade om Karins 25-årsdag i Warsava. Cava, cava och återigen cava, en del klubbande, caféer, barer, restauranger, biobesök och den där tiden man inte alltid hittar i vardagen med sina vänner. Tack för en perfekt helg. Ser fram emot nästa resa!

 

Det är ingen hemlighet att jag har världens största girl crush på Tove Lo. But seriously who hasn't? Hon är tokhet och gjorde ett av 2014's bästa popalbum. Att hon är en av få svenskar som toppat Billboard gör henne bara ännu mer beundransvärd. 

 

När jag hörde den här så visste jag att Tove Lo låg bakom låten, tillsammans med den ständigt hyllade Max Martin. Om jag inte vetat det hade jag kanske låtit låten passera som om det vore en ny svensk metallåt men nu valde jag att spela den när öronen var som mest lyssningvänliga. Gillade jag den? Jag älskade den! Riktig popdänga som bara har allt. Catchig refräng, den töntiga texten, den hesa rösten, en stjärnartist och trumslagen som lovar en puls. Dessutom hör man tydliga Tove Lo-melodier och fraser. Den där Tove - she is to die for. 

 

Nej. Jag orkar inte vad bra detta är. Du vet när öron får så mycket känsla för något att alla andra känslor sätts på hold. Eller om man vänder på det. Alla andra känslor lever i symbios med hörseln vilket resulterar i att allt jag gör under tiden jag hör detta fantastiska också blir fantastiskt! 

 

Jag har tidigare skrivit om XOV. Jag minns inte exakt hur jag hittade denna musiker (troligen via genierna på P3!) men jag vet att jag älskade det direkt. Debutanten har inte bara blivit höjd till skyarna, utan något egentligen att höja till skyarna förutom en singel, han har även fått medverka på Lordes Hunger Games-soundtrack. DET är en bedrift. Snacka om att bli handplockad för att man är grym! 

 

 

En vecka i sängen. Magkramper som gjorde mig till en vek människa. Efter en obeskrivligt jobbig natt av plågande magont så sa kroppen nej. Vårdcentralen gav mig en utskällning och trodde jag smittat hela sjukhuset med magsjuka. Akuten däremot berättade att jag drabbats av IBS. 

 

Jag var nära på att avboka resan till Bali men jag insåg att om det är något som kan hjälpa denna sårade kropp så är det två veckor av sol och bad. Så jag packade en handväska och drog till andra sidan jorden. Där hade jag det fantastiskt på Gili Triwangan, Seminyak, Uluwatu och många andra ställen. Vågorna skrämde mig så jag vågade helt enkelt inte hoppa upp på brädan, men drinkar, kokosnötter, bad, bokstunder och massor av tid med vänner resulterade till den där semesterkänslan följde med hem. Lite brunare, lite mer nykär i min pojkvän men framför allt var min energidepå fylld till max och jag var peppad på året.

 

 

Så.. Nu vill jag tacka er för att ni fortsätter kika in. Som tack ska jag fortsätta att skriva för er.