Feed me with music

Kommer ni ihåg de där dagarna när alla hade förälskat sig i det relativt okända bandet Mumford & Sons? 2010 fanns låten "Little Lion Man" på varenda Spotifylista jag någonsin lyssnade på. Jag älskade albumet så mycket att jag köpte ett fysiskt exemplar av skivan när jag var i London. (Som lånades ut så ofta att jag idag inte vet var albumet håller hus...)

 

 

 

Väntan på album nummer två kändes onödigt lång och när det väl anlände så fanns det inget som vittnade om en lika stor förtjusning från min sida. "Babel" kändes som ett axplock av det snabbaste som bandet lyckades komponera ihop. Alla låtar lät på samma sätt och besvikelsen var total. Jag minns att jag försökte älska albumet och lyssnade ohämmat många gånger, men förälskelsen infann sig aldrig.

 

Nu är tredje albumet här. Banjon har skrotats och om inte den välkända riviga sångrösten varit kvar hade jag inte hört att det var Mumford & Sons som stod bakom musiken. Jag saknar fortfarande det gamla soundet som kändes genuint, välproducerat och live men måste ändå säga att på det stora hela så är det ett bra album. Men inget Mumford & Sons-album...

 

 

 

 

 Förra veckan var jag och hälsade på Cosmo Music där de presenterade ett antal nya akter som de satsar på. Lucas Nord har figuerat i bakgrunden ett tag och blev ett namn att komma ihåg efter samarbetet med Tove Los låt "Run On Love". Nu är han tillbaka och är en av alla de som drabbats av Kygo-effekten. Somrig house med influenser av drömlinknande beats. Den hårda Skrillex har på riktigt byts ut mot soft-pop-house.

 

Kära ni. Ligger fortfaranade hemma och sjukar. Kramperna blir inte bättre och den medicin jag fått och som tidigare har hjälpt gör det inte bättre längre. Just nu hoppas jag bara att den minskade stressen och min försoning med goda matintag ska hjälpa mig att bli bra igen.

 

Haft mycket tid för slösurfande och hittat ny musik som ni bara måste älska:

 

 

Detta eviga tjat om "Fifthy Shades of Grey". Jag har faktiskt inte läst boken, jag bara påbörjade den men avslutade efter några kapitel. Jag blev helt enkelt inte hooked. Ska jag göra ett nytt försök? Börjar bli lite sugen på att läsa den efter att ha sett trailern... Här är iaf underbara Sia som låter sin röst få spegla filmens soundtrack. Andra artister som gästar filmen är The Weeknd och Ellie Goulding + en fantastisk Beyoncé-cover som påminner om den Linnea Henriksson gjorde i Idol.

 

 

Sextetten från Umeå Winhill/Loshill släppte sitt album "Trouble will snowball"i veckan. Hur bra är inte titeln? Jag älskar den och vill veta vad som döljer sig bakom den. Detta är ett album som passar dig som gillar skogshuggarlooken i en melodi, alltså en sån som köper biljetter för att se Bon Iver och Fleet Foxes. 

Yes! Jag har hittat ett par riktiga music darlings. Ni vet, såna där låtar som man bara älskar så mycket att man börjar lyssna ohämmat mycket och vips så har man lyssnat sönder dem. Egentligen är det kanske inte att föredra men ibland kan man inte sluta missbruka en bra låt. En bra låt kommer så sällan att jag helt enkelt tar tillfälle i akt.

 

1. Jonathan Johanssons nya låt "Alla Helveten". Satan i gatan vad den är bra! Alltid beundrat den mannen för hans musikalitet. Hans förmåga att få in så många olika stycken och uttryck i en och samma låt utan att det blir platt fall. Han får ihop sin musik på ett sätt som känns äkta. Det här är inte en man gjord av två händer som "bara tryckte lite på spakarna" utan han skapar magi. Låten är så färsk att den inte ens finns på Youtube men lyssna gärna HÄR!

 

2. Alex Adair är namnet du bör lägga på minnet. Tidigare har vi dansat i kapp till Klingande, Avicii och Kygo. Numera är det Alex Adair som ska smycka dansgolven med musik. Tänk dig exotiska inslag, sommarskratt och drinkar i överflöd. Detta vill jag ha med mig på mina springturer i skogen - jag kommer flyga fram.

 

 

3. Älskade älskade älskade Sam Smith. Min pojkvän fortsätter att ifrågasätta min förkärlek till den mannen. Och jag fortsätter att ifråsätta hans oförståelse. Han har en fantastisk sångröst, han skriver låtar som helt enkelt bara kan älskas och dessutom är han fantastik live (om du missade honom på Bråvalla så MÅSTE du se honom på Gröna Lund!). Idag släppte han en låt i samarbete med Freddy Verano. låten heter "Moments" och detta gav mig verkligen ett musikmoment. För dig som gillar "mjukdans"

 

Jag har inte missat snacket kring "Lyckliga Gatan" däremot har jag lyckats missa varenda avsnitt av programmet. Jag tittar sällan på tv och så fort jag försöker se en film så somnar jag - hur spännande den än är.. Antingen ska jag se filmen mitt på dagen eller så får jag ta mig till en biograf för att hålla mig vaken. 

 

Men hur som helst så insisterade G på att vi skulle se det omtalade hiphop-programmet med Linda Pira och Mats Paulsson. Och oj vad jag blev glatt överraskad. Här har vi ett program som erbjuder fina porträtt och här fanns varken smutskastning eller skämskudde-tv. Jag tycker att "Så Mycket Bättre" tappat jättemycket på att de inte gör någon djupdykning vilket gör att vi aldrig får lära känna artisterna. Att under en timme får få följa två personer, från första gången de hör sin låt tills de framför låten, det gjorde programmet så mycket intressantare. Jag älskade båda tolkningarna och blev alldeles varm i hjärtat så fort Mats var i bild - vilken mysfarbror! 

 

Coldplay. Jag kände viss motsträvan gällande bandet fram tills jag hamnade med två vänner i Spanien. Det var samma år som "Viva La Vida" släpptes och deras kommersiella boom tog fart. Jag fastnade dels för Chris Martins röst men också för de mjuka, akustiska tonerna blandat med medvetna trumslag och en känsla av drömland. Sedan kom ett par album när de blandade in sig i något slags electroforum. Det blev ett litet trassel och det kändes som många saknade "Fix You" och "In My Place" - rockarena-soundet och den där hemmastudiokänslan som alltid fanns där. Äktheten försvann och det kändes mest som bandet bara gjorde en rad olika samarbeten (Avicii, Rihanna) och tappade bort sig. Men nu... 

 

Nu är en ny låt här. Låten heter "Miracles" (och detta är ett litet mirakel) som hamnat på soundtracket till den nya storfilmen "Unbroken" och det känns äntligen som Coldplay hittat hem igen. Så här vill jag att det ska låta! (och filmen, ja den ska jag se på söndag!)

 

 

Hej vänner.

 

Idag är en bra dag. Jag känner det. Det bara bubblar inom mig. Jag känner mig stark som en varg och lika kär som en av Amors pillar. 

 

Äntligen ser jag ljuset. Inte det ljuset som man tydligen ska gå mot när man dör. Nej det är ljuset som i "min dunderförlylning är på väg att lämna min kropp". Hallelujah. Jag har verkligen lyssnat på mig själv och jobbat hemifrån istället för att traska iväg till kontoret. Kanske är det inte just mina kollegor som är en fara, men vägen dit med fullsmockade tunnelbanor och snoriga, hostande, snuviga medmänniskor - DET är en förkylningsfara. 

 

Vill tipsa om en fantastisk låt. Belle & Sebastian är albumaktuella och efter att en kollega tipsat om bandet så blev jag lite smått frälst av öppningslåten. Här kommer känslan jag känner; Jag vill sätta in den i en romantisk film där den unga kvinnliga huvudrollsinnehavaren springer över en äng med vita sjalar. Hon vänder sig om och ger ett sexigt leende mot den unga manspojken som betraktar henne. Allt sker självklart i slowmotion med ett ljust filter. Detta är ingen typisk romcom från Hollywood utan det är en brittisk "så här kunde det faktiskt vara på riktigt"-film. SÅ mysig är den här låten. OCH för att inte tala om den fina musikvideon. 

 

Den här släpptes för över en månad sen och jag kan inte riktigt förlåta mig själv för att jag missade den. Hoppas ni gillar den lika mycket som jag!

 

 

Godmorgon. Min morgon är god som i att jag är glad men inte god eftersom mina halsmandlar svullnat upp. Jobbar därför hemifrån - vilket jag är så tacksam för att jag kan göra. Well well, nu över till något mycket intressantare.

 

Hip Hop/pop. Alltid älskat pop. Varit en popprinsessa så länge jag kan minnas. Det är inte lätt att tvätta bort sina barndomsidoler som Britney Spears. Hip hop är dessvärre inget jag förknippar med min uppväxt och det är ingen genre som har hittat sitt hem i mig. Jag dejtade en kille som tröttnade på mitt manta: "hip hop är inget för mig och jag har helt ärligt så svårt för det att jag inte vill lära mig gilla det". Det slutade med att han satte ihop en playlist med hip hop som "alla gillar". Det funkade inte...

 

Men! Denna Silvana Imam gör något som jag gillar. Och när hon gör ett samarbete tillsammans med popartisten Marlene (som jag alltid gillat!) så kan inte mina musiknerver stå emot. Jag blir alldeles varm i hela kroppen och knarkar den nya låten "För Evigt". Alla måste ge denna låt en chans. Bara för att den är värd det.

 

Det är ingen hemlighet att jag har världens största girl crush på Tove Lo. But seriously who hasn't? Hon är tokhet och gjorde ett av 2014's bästa popalbum. Att hon är en av få svenskar som toppat Billboard gör henne bara ännu mer beundransvärd. 

 

När jag hörde den här så visste jag att Tove Lo låg bakom låten, tillsammans med den ständigt hyllade Max Martin. Om jag inte vetat det hade jag kanske låtit låten passera som om det vore en ny svensk metallåt men nu valde jag att spela den när öronen var som mest lyssningvänliga. Gillade jag den? Jag älskade den! Riktig popdänga som bara har allt. Catchig refräng, den töntiga texten, den hesa rösten, en stjärnartist och trumslagen som lovar en puls. Dessutom hör man tydliga Tove Lo-melodier och fraser. Den där Tove - she is to die for. 

 

Måndagen brukar tillhöra det där vi kallar för "stress". Veckan startas, det vi inte hann med veckan innan ska göras klart, nya projekt ska startas upp och nya idéer ska sättas i rullning. Men gårdagen var inte som vanliga måndagar. Stressen lyckades inte nå mig och istället blev det en riktigt mysig dag. Middag på Wagamama med killen och sedan soffmys med tillhörande spellista fylld med akustiska darlings. Just nu knarkar jag Tom Odell, RY X, Psyence Fiction och Ariana Grande.

 

Kommer ni ihåg RY Xs låt "Berlin"? Om ni inte hört den så ska ni absolut sätta igång den i lurarna. Tänk dig Moto Boy + Bon Iver + Passenger + Ben Howard. Yes så bra är det! För ett tag sedan släppte han singeln "Sweat" som självklart var så där drömsk och sövande som jag hoppats. När jag hör den här låten vill jag bara flyga hit honom, fylla en gammal vacker kyrka med musikbehövande människor och sätta denna magiska musiker längst fram. Han ska omges av levande ljus och i famnen håller han sin gura. 

 

Vill gärna kalla henne för nästa Mariah Carey men det känns på något sätt inte rätt. Jag förknippar den gamla soulartisten med ord som "diva", "talang","osympatisk" och "wailningar". Ariana Grande delar inget av detta förutom ordet "talang". Tycker hela plattan "My Everything" är fantastisk och gillar framförallt "Best Mistakes" och "Just A Little Bit Of Your Heart". Plattan känns som en modern 90-talsplatta! Tänk dig en bättre J Lo. Dessvärre har jag några saker som jag inte tål med denna typ av artist.

 

Det är inte Ariana själv som är problemet. Det är industrin bakom. Det är så tydligt att skivbolaget, eller ett management, plockat upp en oslipad diamant som redan har en stor fanskara. De ger henne verktygen till att bli en artist som många ska kunna se upp till - och det kan bli så bra. Men detta är inte bra. Varför ska denna unga tjej ligga och åma sig? Varför ska hon stöna och tråna efter en man? Varför skulle hon vilja göra detta?

 

 

 

Vissa dagar blomstrar livet. Vissa dagar kan man inte sluta le och allt är bara positivt. Att ta en träningslunch känns bara kul och att göra uppgifter som i vanliga fall inte är det minsta inspirerande känns för en gångs skull väldigt enkelt. Idag var en sådan dag.

 

Jag tror det beror på många saker. Jag är en person som tror på att alltid vara öppen och uppmärksam på nya öppningar och erbjudanden. Min farmor brukar säga att "Framgången kommer efter tur och det har inte alla". Jag håller inte med henne helt men jag tror att man behöver se sina möjligheter och då känns det som att man har tur. Dock har jag inte alltid tålamodet och vill att allt ska ske så fort jag kommer på att jag vill ha förändring.. Inte alltid till min fördel.

 

Här har vi ett praktexempel på vad som gör att jag väljer denna bransch. Plötsligt dyker det upp. Oftast från ingenstans men det inträffar alltid när jag minst anar det. Som så många andra dagar lyssnar jag igenom ny musik för att kunna kategorisera och hitta rätt lista för rätt låt men självklart även för att spåra mina personliga favoriter. Jag dömer efter några sekunder och är inte introt bra så skrotar jag den. Hårt men sant.

 

Mikky Ekko lärde jag känna igenom Rihannas låt "Stay". Älskade, och älskar, låten men ägnade inte så stor tanke åt den där manliga rösten. Men igår kväll när jag lyssnade igenom dagens musikfångst på WiMP hörde jag nya singeln "Mourning Doves". Det var love at first sight och jag har ägnat hela dagen åt hans musik som verkligen hittat sin plats i min värld. Tänk dig enkelt, men inte tråkigt. Han spelar på en akustisk känsla men väver in elektriska beats som gör musiken både spännande och levande. Du som älskar seriemusik som tillhör O.C., Grey's Anatomy och One Tree Hill så kommer du dö för den är.

 

Jag kan inte nog poängtera hur betydelsefull denna känsla är för mig. Jag är beroende av euforin som endast infinner sig när jag hör en riktigt bra låt. Jag kan aldrig säga exakt vad som är en bra låt, men när hjärtat pumpar hårt och jag måste släppa allt annat för att kunna ägna allt fokus mot låten DÅ har jag hittat rätt!

 

Energiinsuparhelgen. Ja, jag vet egentligen inte om det är ett accepterat och fullt godkänt ord, men det är precis så som det känns. Helgen blev precis så bra som jag hoppats. Sömn, god mat, vin, filmmys och promenader. Det bästa var ändå när jag låg mot min pojkväns bröst, läste boken "Livet innan dig", drack rödvin och lyssnade på klassisik musik. 

 

Nu är jag hemma och en fantastisk vecka väntar. Ikväll rivstartar jag tillsammans med mina bästa vänner. Det blir middag och konsert med Ben Howard i Annexet! Vi såg honom på Way Out West 2012 och sedan dess har jag älskat honom. Han är lika underbar som bakgrundsmusik hemma i lägheten som live. 

 

 

Oj. Vissa dagar går luften ur en. Idag har jag inte mycket energi över för något och det enda som håller mig flytande är tanken om att få en hel helg min älskling på landet. Jag kommer seriöst inte göra många knop. Jag ska ta sovmorgnar (för det är jag så dålig på), pilla bort navellud, lyssna på tystnaden, skratta med han som håller om mig och fantisera om framtiden. 

 

Så här kommer helgens soundtrack låta. Ungefär. 

 

 

 

 

 

 

  

 

 

06.00. Klockan väckte mig på det där fasansfulla sättet som bara en väckarklocka har förmågan att göra. Vände mig om och snoozade för att sen komma på vad jag lovat lillasyrran. I med linserna, på med bekväma kläder och knyta på sig joggingpjuksen. Sedan tryckte jag igång Alex & Sigges podcast för att slippa höra mitt eget flås. 

 

Endorfinerna gjorde mig glad. Men som så många gånger förrut så vände humöret tvärt. Ingen anledning och ingen förklaring. Jag antar att mitt humör går upp och ner lika ofta som hissarna på jobbet. Som tur är kan jag alltid finna musik som gör mig glad. Idag tog jag hjälp av den norska sångerskan Marit Larsen. Hennes musik påminner något som Maria Mena eller Christina Perri skulle kunnat sjunga. Måndagspop!