Feed me with music

Kommer ni ihåg de där dagarna när alla hade förälskat sig i det relativt okända bandet Mumford & Sons? 2010 fanns låten "Little Lion Man" på varenda Spotifylista jag någonsin lyssnade på. Jag älskade albumet så mycket att jag köpte ett fysiskt exemplar av skivan när jag var i London. (Som lånades ut så ofta att jag idag inte vet var albumet håller hus...)

 

 

 

Väntan på album nummer två kändes onödigt lång och när det väl anlände så fanns det inget som vittnade om en lika stor förtjusning från min sida. "Babel" kändes som ett axplock av det snabbaste som bandet lyckades komponera ihop. Alla låtar lät på samma sätt och besvikelsen var total. Jag minns att jag försökte älska albumet och lyssnade ohämmat många gånger, men förälskelsen infann sig aldrig.

 

Nu är tredje albumet här. Banjon har skrotats och om inte den välkända riviga sångrösten varit kvar hade jag inte hört att det var Mumford & Sons som stod bakom musiken. Jag saknar fortfarande det gamla soundet som kändes genuint, välproducerat och live men måste ändå säga att på det stora hela så är det ett bra album. Men inget Mumford & Sons-album...