Feed me with music

Så längensen. Längesen jag skrev. Längesen jag fick den här känslan av en låt. Längesen jag kände euforin. Längsen jag kände lust att skriva. 

 

Jag tror det hör ihop. Jag behöver få känslan av att hjärtat pumpar hårdare, den stirriga blicken som blir så exalterad att den inte kan sluta med... ja, att stirra. Känslan av att få skriva ner det jag känner, för det jag känner upplevs så starkt att jag inte klarar att hålla det inom mig. 

 

Ulrik Munther och Jonas Gardel har tagit sina begåvade huvuden och skapat detta. Resultatet är magiskt. Det blir ofta så när den här typen av människor möts. Ulriks musikbegåvning och Gardells mod med att leka med ord. Den där mannen kan man ha många starka diskusioner om men jag vågar påstå att han är lika bra på att uttrycka känslor som den svenske favoriten Håkan Hellström. 

 

Försök beröra mig så här igen och ni har en fortsatt kreativ blogg att följa. 

 

 

En man i den äldre kategorin kom förbi mitt kontor igår. Han brukar komma förbi och berätta anekdoter från den tiden då han jobbade i musikbranschen - eller skivindustrin som han så fint säger. Den här gången sa han bara "Jag vet vilken låt som kommer bli sommarens största hit! Dantes nya singel är kanon." Sen gick han. 

 

En sån presentation kan inte göra mig annat än väldigt nyfiken, så vi lyssnade en gång. Och en till. Och sen insåg jag att jag lyssnat på den hela dagen. 

 

- Dante du får alla rätt.

 

 

Jo men visst. Jag var lite skeptisk. Skulle jag bli provocerad? Skulle jag gilla henne? Visst gjorde jag det. Inte nog med att hon var en otrolig sångerska så lyckades hon fånga min (och mitt sällskaps) uppmärksamhet i nära två timmar - trots det faktum att vi bara kunde sjunga med i extranumret. Showen var perfekt och efter konserten diskuterade vi just själva spektaklet. Hur går dessa möten till? Miley Cyrus styr och bestämmer? "Jag ska flyga på en varmkorv och smiska en dvärg på rumpan!" Eller kan det vara så att ett management sitter där med armarna i kors och funderar på vad nästa trend är? Well well, jag vet att en dag så är jag med och får se! Kanske inte just i exat hennes team - men någons team.

 

 

Hur som helst. Jag är numera en Smiler, och en stolt sådan. För även om hon ibland tar det till sin yttersta spets så trycker hon alltid på den gröna GO-knappen och bara kör sin grej. No matter what! Och det är det viktiga.

 

Här är en lite nedtonad och vacker Miley.

 

 

Den här veckan är helt full. Full med roligheter. Hinner inte ens med hälften av det jag ska göra. Men varför klaga när man får vara med om så mycket kul. Sommarfester, WiMP Live Sessions, show case, releasefester, festivaler och intervjuer. Och detta är liksom mitt jobb.

Sprungit in i flera bra releaser. Say Lou Lous senaste låt "Everything We Touch" är en soklar hit och redan en personlig favorit! Sedan får man inte glömma Imagine Dragons nya singel "Battle Cry", Markus Krunegårds nya album (4/6) och Passengers kommande platta (6/6). 

 

 

Nej. Asså. Nej jag får inte nog. Jag vet inte vad det är som berör mig men vissa musiker besitter en sådan talang att jag utvecklar ett beroende. Ett starkt beroende. Tom Odell. Kent. Faråker. Niklas Von Arnold. Markus Krunegård. Seinabo Sey. Max Elto. Och nu - Sam Smith. Varenda låt har mottagits som en drog.

 

Efter att jag jobbade med pojkbandet The Fooo så blev jag fascinerad av den entusiasm och kärlek deras fans visar. Support, lojalitet och tårar. På ett sätt kunde jag inte förstå hur tjejernas känslor och engagemang kunde bli så stark för människor som de inte känner. Men jag inser att musiknörden inom mig kan känna exakt likadant. När jag hittar något jag gillar lite mer än vanligt så spelar jag musiken så mycket att någon ber mig byta låt. Jag försöker få alla att förstå hur bra det är och blir nästintill sur om de avvisar låten eller säger "ja, men den där har jag hört". För let's face it; man vill vara först med att upptäcka en artist! 

 

 

Jamentjena. Hur fick panflöjten liv igen? Helt klart någon som lyckades och sen ville alla göra succé och hoppade på den vågen. Lite som när Avicii tryckte in mer melodier och country i sin musik. Någon lyckas med det otänkbara och sen börjar alla anamma det. Typ som när man ser en fashionabel tjej på stan och man tänker "hell no, jag kommer aldrig använda utsvängda jeans" för att en vecka senare påstå att "man aaaalltid suktat efter just de där byxorna".

  

 

Jag gillar trender. Speciellt den här panflöjtstrenden. Jag tror jag ger dagens kyss till Kygo som kom från ingenstans, puttade in ett å annar bortglömt instrument och sen blev höjd till skyarna. Housemusiken behöver uppenbarligen (och äntligen!) något nytt.

 

 

Här ökar pulsen. Den pulsen som ökar när hjärtat får känsla för något. Min Krunegård-crush är inget jag döljer och nu blev den om möjligt ännu större. Jag tror att Fredrik Wikingsson fick med det i en enda mening: "Jag tror att du kan vara härlig att följa". Äsch, tryck bara igång den här videon så förstår ni.

 

Psst! Synken på tuben i minuten 5.10 gjorde min dag.

 

 

 

 

Marlene. Fantastisk på alla sätt. Till en början kändes hon något "vanlig". Men nu har det gått månader sedan mina sinnens första möten med henne och jag kan bara konstatera att jag hade fel. Den här artisten är helt fantastisk. Hon har det. DET. Jag gillar hennes pop som mynnar ut i soultoner, electrobeats och ett skönt gung. Hon är en stjärna på min musikhimmel. 

 

Indian Summer EP är hennes senaste mästerverk och låten med samma namn är så fin. Enkelt beskrivet men ibland behöver det inte vara svårt. Samtidigt som jag erkänner att jag lyssnat (enbart!) på den här sen 09.00 imorse så klargör jag att det är dagens låtval.

 

 

 

Justin Fucking Awesome Timberlake. Yes. Jag tror vi alla vill döpa om honom. Mannen som har allt. ALLT. Rösten, movesen, talangen, charmen, jaa han har i princip fått hela paktetet. Tack vare Sony Music så fick jag se denna man tillsammans med ett gäng riktigt härliga människor!

 

 

Bilden fångar verkligen inte känslan på något sätt så därför slänger jag in några (!) favoriter. Efter två och en halvtimmes show så inser man att det inte går att välja en favvo med Timberlake. Mannen har ju släppt fler hits än jag kan räkna till. Typ.

 

Det går inte att skriva något om Justin utan att nämna den här. F.A.N.T.A.S.T.I.S.K.T.

 

 

 

 

Den här låten avslutade hela kvällen och enligt mig var det ett perfekt avslut!

 

 

Jag minns att den här videon spelades frekvent på MTV  när den kom, och jag kollade med lika intensiv blick varje gång.

 

 

Varje veckan snickrar jag ihop en lista med veckans absolut bästa partymusik. Nej det är inte bara "dunka dunka", "Untz untz untz" och "veva-armen-tills-den-faller-av" som gäller. Hör och häpna när jag säger att även om det är mycket house i världen nu så finns det musik som går under soul, hiphop, pop och electro som passar minst lika bra till fördrinken och efterpärlan. 

 

Denna vecka har vi på WiMP haft HiFi-vecka och då blev resultatet av denna lista inspirerad av välljudad musik. Här hittar ni några av låtarna som väcktes till liv igen:

  

  

Mums. Såg nyss den här fina covern. Mesig? Ja. Gillare? Ja. 

 

 

Sitter kvar på kontoret. Som vanligt är det dött här efter 17.00. Datorerna packas ihop och familjhövdingarna beger sig mot dagis och skolor för att hämta hem sina lärjungar. Själv har jag ingen att ta hänsyn till och sitter gärna kvar i min ensamhet. Det är nu jag kan utveckla mina idéer som inte får tid under dagen. Det gör jag tillsammans med musik som jag själv vill lyssna på - gammal, ny, kreddig, kommersiell.Jag hör inget annat än den valda musiken då hörlurarana är så hår intryckta i öronen att jag bara blir varse om verkligheten när lamporna släcks. Ja, de släcks när de inte känner av någon mänsklig rörelse. Och det är först då jag inser att jag borde bege mig hem till min lilla lya. 

Bäst i test. Lykke Li har aldrig varit en favorit. Men tack och lov att jag gav henne en andra chans för satan i gatan vad den tjejen lyckades beröra mig. Enkelt sagt; kommer hem från jobbet, sätter alla tänkbara kontaktmedel på mute och trycker på play. Sedan är det jag och Lykke Li hela kvällen lång. Om jag bara får välja en endast låt idag så blir det Never Gonna Love Again. Hela albumet går i en ton som säger att kärleken är förstörd och det är inte helt omöjligt att det där sårade hjärtat är omöjligt att hela. Även om just den här låten kanske bekräftar att detta var sista gången hon öppnade sig för en relation så ger låten hopp om att det faktiskt kan motbevisas. 

 

 

Tog beslutet att ge mig själv en dunderkur. Följde med familjen till landet har bara njutit av några lata dagar. Promenader i naturen bland djurdofter och vyer av snö blandat med vårsol. Stora koppar med kaffe på altanen, filmkvällar, sockerkasbakning och en å annan sovmorron. 

 

I onsdags släppte Kent ännu ett fantastiskt album och jag fastnade direkt för låten "Svart snö". Pulsen, Jocke Berg, den ständigt släpande rösten, ordlekarna, körerna och hopplösheten hittar alltid sitt sätt att nå mig. Jag var en av de människor som inte förstod bandets storhet förrän "Vapen & Ammunition". Kanske har det med min ålder att göra. Ja, förmdoligen är det så. För vid den tiden fanns det otroligt nog inte samma chans att välja sin musik. Jag lyssnade på det radio spelade, de mina vänner gillade och de min familj valde. Knasigt är vad det är. 

 

Ibland behöver man en spark i baken. Något som får en att sluta tänka, analysera och känna efter. Då finns det bara en sak som gäller för mig och det är en kick ass-låt. Kanske är det inte alltid en låt som skulle klassas som "one of a kind" eller Jenny Wilson-utmärkande. Oftast är det en låt med en catchy refräng och en textrad som är så upprepande att en förfest slutar med att man räknar antalet gånger den sjungs. 

 

Den här låten passar perfekt som "få mig upp ur sängen och piska mig in i duschen!". Jag tror den kommer hålla hela vägen in i sommaren och spelas ett antal gånger i F12s trappa. 

 

 

 

Kul kuriosa: låten har funnits sedan 2012.. 

 

 

 

 

Efter jag slutfört mitt uppdrag på WiMP Live Sessions tackade jag mina fina tekniker och artisten för en grym kväll. Sedan tog jag Malous höger hand och Björns vänsterarm och traskade till Södra Teatern där Sony Music hade arrangerat ett show case. Missade dessvärre First Aid Kit men hann njuta av Raleigh Ritchie, Emilie Nicholas och Marlene. Raleigh Ritchi var helt klart kvällens höjdpunkt och många var rejält exalterade över att se gitarristen som är med i Game of Thrones.

  

 

 

Fick fem stadiga timmars sömn men känner mig piggare än någonsin. Åkte en timme tidigare till jobbet och lapade sol när jag valde att strunta i tunnelbanan och istället promenera till jobbet från Hornstull. Samtidigt ringde jag min farmor för att förhöra henne om vår släkthistoria. I påskas visades en dokumentär om min farmors farfar - Ernest Thiel, en av dåtidens rikaste bankirer. Jag hade ingen aning om denna man och är nu så extremt nyfiken på vad mer som döljer sig i min släkt! 

Sticker in lite snabbt för att uppmärksamma er på ett riktigt trevligt event. WiMP Live Sessions är gratis och det bjuds på musik från Simon Norrsveden. Kanske är han Sveriges gulligaste artist. Denna musikvideo är allt annat än gullig och jag kunde på allvar inte se klart den utan stängde av klippet samtidigt som jag högt sa "USCH". Ska snart göra en intervju med honom (som ni kan se på Aftonbladet nästa vecka!) och kommer garanterat fråga honom om den här videon.

 

Denna vecka har varit helt magisk. Musikmässigt alltså. Sjukligt fantastiskt! Allt ifrån privata favoriter till jobbmöten som slutat i kärlek. 

 

Först och främst: Faråker. Denna man har undgått mig fullständigt men har nu tagit en stor plats både i mitt hem och på min jobbplats. Debutalbumet "Början på slutet" går på repeat och jag hoppas mycket på att han ska få en plats på den svenska scenen. Ikväll spelar han på 6071 och konserten livestreams här! 

 

Sam Smith. Mums. "Money on my mind" var ju allt annat än dålig och det klart jag hade förväntningar på kommande singelsläpp. I dag hörde jag uppföljaren "Stay with me" och den var ännu bättre än jag hoppats! Den överraskande gosplekören är briljant och när man tänker efter så kunde det inte kännas mer rätt!

 

 

 

Sedan hade jag äran att få höra nytt material från Kent och Markus Krunegård. Well, det bådar gott för svensk musik framöver! Vissa behärskar helt enkelt det här med musikmakeri.