Feed me with music

Ibland kommer de där dagarna när man inte känner igen sig själv. PMS kallas det tydligen och trots att mina många långa ungdomsår redan passerat så känner jag inte igen dess signaler förrän det är försent. När det till slut går upp för mig, eller någon i min närhet påminner mig, har jag hunnit riva lägenheten, gråta mig rödögd, bråkat om att "någon" tagit den sista honungen och ställa mig frågan "Vad är det för fel på mig??". Det är mig obegripbart att detta kvinnliga naturfenomen skapar så många problem och frågetecken. Hur kan det återupprepas utan att vi kvinnor förstår varför? Oftats förstår vi det först morgonen därpå när syndafloden hittat till trosan. 

 

Jag skriver detta för att jag på något sätt ställer mig frågan: "Hur kan vi vara beredda, hinna ta ett djupt andetag innan helvetet bryter lös och istället känna ett "ok" i att vara lite upp-och-ner ett par timmar?" 

 

 

 

Denna gång kändes det nästintill omöjligt att komma ifrån den gråtande ställningen i soffan. Jag tvingade in mig i duschen och sedan ringde jag min mamma. Efter ett par minuter där min mamma fick reda upp den spya av alla känslor så satte jag mig ner och listade upp vad som gör mig glad och lugn. Det blev radio + matlagning + bakning. Det är något som nästan alltid funkar för mig. Jag blir lugn och känner hur jag blir avkopplad samtidigt som mitt fokus ligger på "hur många deciliter mjöl som ska hällas ner i smeten". Vad funkar för er? Snälla dela med er tips.