Feed me with music

Idag blev det en lugn och supermysig dag. Började med att åka till hundöarna med Elin och Malou. Traskade runt med massa hundar, fick blöta pussar och krama sönder alla små lurviga. Sedan åt vi lunch och njöt av solen.

 

Sedan åkte jag hem och tog en promenad med Gustaf. Drack lite läskeblask på Långbroparks Värdshus och åkte sen hem och lagade en krämig pasta. 

Jävlar! Jag gjorde det! Och jag kan helt ärligt säga att 1. detta är något av det roligaste jag gjort, 2. Jag har nog aldrig varit stoltare över mig själv och 3. hade någon berättat hur loppet skulle gå till så hade jag aldrig anmält mig.

 

Det började redan i höstas då jag och mina tre pinglor pratade om att anmäla oss. Vi tänkte att det skulle vara kul att göra något sånt här ihop och ha ett mål med träningen. I januari anmälde vi oss och vi var så pirriga och förväntansfulla.

 

Vi möttes upp och åkte gemensamt i bil till området. Vi bytte om på plats och försökte värma upp så gott det gick. När det väl var vår tur kändes det som jag skulle kissa på mig av nervositet. Men där stod vi med 20 andra exalterade personer och blev dränkta i regn och hagel.. Well well, vi skulle ju bli blöta någon gång under loppet.

 

 

 

Startskottet gick och vi började med att hoppa ner i en liten sjö och sedan springa någon km i en bäck varvat med lerig åker och skogsstigar. Sedan kom sankmark som gick upp till axlarna, berg, branta stup, hinder, hinder och åter hinder. Det var så otroligt utmattande men samtidigt så kul. Solen lyckades komma tillbaka och tankarna höll sig till det positiva. Efter 8 km klättrade vi uppför ett berg för att sedan lägga 20 kilo på axlarna och gå ner för berget och sedan upp igen. I den minuten ville mina ben inte mer. Kroppen skrek att jag skulle sluta och hade inte Malou hejjat på mig så hade jag nog ramlat ihop. 

 

 

 

15.15 (exakt tre timmar eftr start) hade vi alla fyra lyckats komma i mål. Blöta, kalla, trötta, euforiska, stolta och med vetskapen om att våra kroppen orkar mer än vad man tror.

 

Vi avslutade dagen med ett bad och en grillfest (som var det godaste jag ätit). Under middagen bestämde vi oss för att köra Tough Viking nästa år - så vi kan jämföra de olika loppen! Sedan hejade vi självklart på Måns. Så kul att vi vann igen!

AAAH! Idag är dagen. Dagen då jag kommer utsätta mig själv för något jag alltid drömt om men som jag aldrig trott att jag skulle kunna göra. Det är dags för lera, höga hinder, isbad och massa terränglöpning. Jag pratar så klart om Toughest Race!

 

Just nu känns det som om filen jag nyss åt ska komma upp. Jag är så nervös och kommer förmodlgen kissa lite i trosorna innan startskottet hunnit gå. Men oavsett vad så vet jag att jag kommerkomma i mål med ett stort leende på läpparna och en själ som känner sig stoltare än jag någonsin känt mig. Heja mig!

 

Men nu kommer vi det till det vesäntliga. Rösten. Den där rösten. En röst som vid första ton får skivbolagsdirektören att se dollartecken. En röst som får alla att undra om hon verkligen sjunger eller om det är en lyckad playback. Men det var garanterat live och jag såg avundsjukt på medan hon lyckades pricka in varenda ton samtidigt som hon i höga klackar klarade koreografin. Lite fult skulle jag vilja säga att hon är en blandning av Mariah Careys röst och Jennifer Lopez gamla repertoar. Nu hoppas jag bara att tjejen snart växer in i sin roll som förebild och kan ta egna beslut och ta över rollen från Queen B, Madonna och alla andra självständiga kvinnor där ute!

 

 

Ikväll ska jag se Ariana Grande med min syster. Ska bli så kul. Jag tror absolut inte hon kommer klå Katy Perrys konsert, som var helt magisk!. Har sett 1000 YouTube-klipp med Ariana och jag förväntar mig i princip något i den stilen. Stillastående, Mariah Carey-rena toner, korta klänningar och höga klackar. Håller jag min förväntning där så kanske jag bli överraskad.

 

Hur som helst. Jag ser fram emot kvällen och kommer inte kunna hålla mig ifrån at sjunga med i "Love Me Harder". Jag dör lite för den låten. Dör även lite för den här duetten med Miley Cyrus. Underbar låt och enkelt framfört av två unga stjärnor.

 

Det finns ingen kvinna som Florence! Hon besitter förmågan att gång på gång skriva hits som bara skriker Florence. Det finns ingen tvekan om vem som sjunger och jag älskar att hon kör sin grej oavsett trender. 

 

Jag fullkomligt älskar hennes starka trumslag, melodiexplosioner och hur hon bygger upp en spänning som sitter i från början till slut. Hon sjunger som om hennes kropp ska spricka av alla känslor som finns inom henne. Det känns i hela hjärtat när hon tar sats upp i falsett. 

 

Körerna. Hennes ständiga änglakör som sjunger lika vasst som om de vore på väg mot ett krigsfällt. De bestämda, målmedvetna och raka texterna blandat med de finstilta och varsamma partierna är helt enkelt en tiopoängare.

 

Florence började på topp och jag ser ingen annan plats för henne. Och jag längtar tills jag får se henne på Way Out West. Igen!

 

Oj. Sov länge. Vaknade 11.30 av att katten puffade på mig och drog i de där hårsnoddarna jag alltid har runt armen. Känner mig fortfarande riktigt risig i halsen så startade morgonen med grapefrukt och ingefärsté. Självklart blev det även kvarg med massa nötter, torrkad frukt, frön och vanilj. Klarar mig inte utan det!

 

Idag hittade jag två jobb som kändes väldigt intressanta! Så det är bara att vässa pennan och starta argumentationen för varför de ska träffa mig. Har även två möten inbokade i veckan. Kan inte berätta vad de gäller ännu men jag lovar mer info snart! 

Idag har det känts lite tungt. Inte nog med att jag fortfarande inte hittat min rutin i att vara arbetsbefriad från sitt tidigare jobb, dessutom så har jag sedan igår eftermiddag haft en svullen hals. Inte alls lägligt! Jag ska ju springa Toughest i helgen och behöver hålla mig frisk fram tills dess. Så snälla bakterier, lämna mig, eller ligg iaf lågt och slå sedan ut på söndag morgon (om ni nördvändigtvis behöver göra det!)

 

Ja. Det här med den nya vardagen. Arbetsbefriad, ledig, mellan två jobb, på väg in i något nytt eller vad vi nu ska kalla det. Ja det är faktiskt inte alltid så enkelt. Det kräver verkligen bra självdiscpilin och tålamod. Jag är inte den som inte har några planer för framtiden, nej nej. Jag vet att det kommer bli så jävla fett! Jag känner att det bara kan bli otroligt bra! Men problemet är bara att jag vill att allt ska ske nu. NU. Nu på en gång! 

 

Ikväll blir det middag och sedan ska jag lägga mig tidigt och sova ut imorgon. Drömmen är att jag vaknar helt bakterifri och pigg som en nötkärna. Tihi.

Som jag tidigare berättat så blev jag i oktober förra året antagen till mentorsprogrammet Makten Över Musiken. Jag fann en fantastisk mentor och vän i Cecilia Ancker och mitt nätverk har växt när jag länkats samman med över 20 nya adepter och deras mentorer. 

 

Under ett år har vi gemensamma träffar med workshops ch föreläsningar. Igår handlade det om sitt personliga varumärke och storytelling. Det var den föreläsning som jag längtat efter mest och den gav verkligen mig nya perspektiv. Vi fokuserade mycket på vad som är ett personligt varumärke och varför det är viktigt. Vi alla kom överens om att vi i musikbranschen är skickliga på att bygga andras varumärken och lever i en värld där vi insett att vi ska ha en bakdansar-roll. Kanske är det dags att vi börjar ta för oss ännu lite mer. 

 

 

Jag tror inte jag egentligen förstod hur bra det var att jag sökte till MÖM. Jag lyssnade mycket på de som varit med tidigare år och tänkte att de verkade vara en underbar möjlighet. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle bli så här bra! Det är så upplyftande att ta del av allas erfarenheter och tankar om branschen och jag åker alltid hem med massa nya idéer. 

 

Läs mer om programmet HÄR!

Yes. Nu gör vi detta. Ser tillbaka in i instagram-arkivet. Jag var en gång en mycket effektiv instagramkvinna, men någonstans under hösten så drog jag ner på det där med sociala medier. Detta ska ändras. För vem vill inte kunna se tillbaka på vad som hänt under de där månaderna som vi nu räknar till dåtiden.

 

 

Nej. Nej. Nej. Detta är inte bra. Jag har inte alls fastnat för låten. I vanliga fall skulle jag säga att Taylor Swift oftast hamnar i mina guilty pleasure-listor. Både Blank Space och Shake It Off användes som humörhöjare på jobbet, men denna kommer garanterat inte spelas frivilligt ifrån min sida. 

 

Videon har varit extremt hypad under en kort tid. Med så många fantastiska stjärnor så var förväntingarna väldigt höga. Och med det i bagaget så blev det dessvärre ett plattfall. Jag hade förväntat mig någon slags kortfilm men istället blev den en vanlig musikvideo med en något hispig story som inte hinner komma igång förrän videon är avslutad. 

 

Har du missat hypen kring detta? Taylor har samlat ihop ett gäng av världens största stjärnor. Coolt? Ja! Men jag hade bara hoppats på en lite vassare produktion. Det enda som ser riktigt hårt ut är sminket och kläderna. I övrigt ser det väldigt b ut. Sorry Taylor. Jag hade verkligen hoppats på något som hade fastnat i hjärtat. 

 

Synd. Jag såg fram emot det här.

 

 

Wow! Om ni får för er att besöka en biograf under de nästkommande veckorna så skulle jag rekommendera Mad Max Fury Road. Mer underhållande än detta blir det inte! En film som gör sig bäst på bio och som garanterat inte sparat på krutet.

 

Själv har jag inte hört så mycket om filmen men G ville verkligen se den. Jag är övertygad om at jag varit lite mer skeptisk till att se den om han berättat att det skulle vara två timmar av action. Men! Jag satt som fastklistrad med en puls lika snabb som efter ett hårt intervallpass. Det var knappt att jag vill blinka för att inte missa en endaste scenfrekvens. Jag tillhör de där människorna som oftast tappar intresset när actionscenerna drar igång. Oftast försvinner mina tankar någonannanstans när effekt efter effekt överskuggar vad som faktiskt händer. Så var inte fallet med Mad Max. Jag älskade varje fight och 3D-glasögonen gjorde verkligen sin rätt i den här filmen. 

 

Och när man trodde man kunde andas ut och äntligen se ljuset i filmen, nej då tar den helt ny vändning och svettpärlorna i pannan kom fram. 

 

Se den!

 

Det här med svensk pop, ja, det ligger mig varmt om hjärtat. Det klingar sommarkänslor, långa varma nätter, festivalfyllor och brunbrända ben. 

 

Petra Marklund har precis släppt en låt som garanterat kommer hänga med i sommar. Räkna med radiostationer som låter spela denna låt ofta och klubbar som pryder dansgolvet med en remix-version. 

 

 

Relationen till The Tallest Man On Earth startade inte i något som går under rubriken Succé. Jag hade extremt svårt att ta till mig hans röst och kan inte beskriva varför. Men någonstans under tiden så ändrades detta och jag började uppskatta allt som artisten skapar. 

 

Just i detta nu sitter jag med den nyutgivna skivan och lyssnar noga på texterna som levereras ur min MacBooks ickte så representiva högtalare. Allt låter lika skört som tidigare och en ny förlskelse uppstår från min sida när han änglalikt väcker tonerna till liv. 

 

Musiken låter så likt ett livegig som det bara kan göra och mina tankar går omedvetet till en ung Bob Dylan. Den akustiska gitarren tillsamamns med levande instrument får mig att uppleva en känsla av ett orkesterparadis som inte överskuggar den sårbara rösten. Här är ett album som fått ta tid, gro på obestämd tid och överösts med kärlek. Detta är ingen artistprodukt utan ett musikälskande projekt - precis så som jag vill ha det!

 

 

 

Igår gjorde vi något vi pratat om länge. Vi åkte till Mariefred för att bättra på vårt historiska komihåg. Gustaf är en fena på alla kungar, strider och lömska spel som skett i europa. Men även om jag hade kunnat nöja mig med att få hans kunskap så valde vi att hoppa in i en guidad tur och fyllde på med information om kungligheter från ett riktigt pro. Sedan tog vi personalens rekommendation och besökte värdshuset och åt middag.

 

Sådana dagar som inte räknas till den där vardagen, det så kallade hamsterhjulet eller invanda rutiner, de känns som livets bonusdagar. 

 

Yes. En sån där fantastisk dag. Rushig morgonpromenad med Martina Haag i öronen. Jag har precis påbörjat hennes bok "Heja, heja!" och det är skönt att lyssna på någon annans träningsresa när man själv är mitt upp i sin egen. Samtidigt som jag skrattar åt hennes ursäkter till att slippa träning så ser jag ett par dagisbarn som hjälps åt att fylla nävarna med daggmask. 

 

Lunchtid spenderades med Romina och Mona på Vapiano. Insiktsfulla tankar, konkreta förslag och gemensamma beslut. Samtidigt mumsade jag på en pasta bolognese.  

 

Tog två självständiga timmar på ett café och fick sedan besök av min mentor Cecilia Ancker. Diskuterade vad sm hänt sedan sist, vände ut och in på varenda tanke som forsat genom mitt lilla huvud för att sedan ta till mig konkreta råd. Att skaffa en mentor är det bästa jag gjort och jag ser fram emot den dagen jag har min egen adept. Ensam är inte stark, delad erfarenhet är ett misstag mindre osv.

 

Avslutade dagen med ett träningspass och middag med min G. Nu väntar fyra lediga dagar tillsammans med honom. Som jag längtat efter att få dela mer egentid med honom. 

 

Kanske förknippar ni Ulrik Munther med Lilla Melodifestivalen, pojkdröm, flickidol och en berömd Lady Gaga-cover. Men nu vill jag att ni tänker om. Eller föresten gör inte det! För oavsett hur ni känner för denna unga artist så kommer ni bli positivt överraskade av hans senaste platta. 

 

"Allt jag ville säga" är albumet som släpptes idag och i samband med detta så är jag övertygad om att möjligheternas dörr har öppnats för honom. Här bjuds på mognare musik med en raspig och känslig röst som sjunger ut värdefulla ord á la Jonas Gardell. Detta är nämligen ett samarbete mellan Ulrik Munthers musik och Jonas Gardells texter. 

 

Albumet är ett fantastiskt exempel på när det svenska språket verkligen träffar rakt i hjärtat. Här möts välpolerad musik med kraftfull och vilsen tonårskänsla. Jag blir överrumplad av känslor; vemod, lycka, sorg, hopp och förtvivlan. 

 

Nog med ord. Fyll öronen med dessa 11 låtar och bege dig in i en musikalisk resa. Jag lovar dig: Du kommer att ha många härliga minnen med denna nyfunna platta.

 

 

 

Om det är någon som just nu har en ljus framtid framför sig så är det Bebe Rexha. Det kan kännas som att hon kom från nowhere och bara blev en stjärna, men detta är låtskrivaren och musikern som tidigare skrivit åt och samarbetat med bland andra Eminem + Rihanna (The Monster) och David Guetta (Yesterday). Dessutom var hon sångare i gruppen Black Cards (lyssna HÄR!)

 

Idag släpptes hennes debutEP som varit minst sagt efterlängtad hos många i branschen. Detta passar dig som älskar kraftfull pop á la Jessie J, Charli XCX och Ariana Grande.

 

 

Det här älskar jag! Jag kände direkt att den här låten hade kunnat trilla in för två decennier sedan. Låten har något som jag vill förknippa med 90-talets pop- och soulhits. Med detta sagt så menar jag inget negativt. Tvärtom. Detta är en modern 90-talslåt som passar mig perfekt.

 

 

Låten hade kunnat passa Sam Smith lika bra som den passar det nya stjärnskottet Conrad Sewell, sångaren som vi tidigare har hört ackompanjemeras av Norges stolthet Kygo (Firestone).

 

Conrad är väldigt ny för mig men jag ser fram emot att lära känna denna man mer. Jag har snappat upp att han är australienare och ska turnera tillsammans med Ed Sheeran i sitt hemland. Inte nog med att jag gillar hans röst och val av genre, dessutom så avgudar jag män med långt hår. Den här killens auora och look kunde lika gärna passat in i en surf-reklam. MUMS!

Kommer ni ihåg de där dagarna när alla hade förälskat sig i det relativt okända bandet Mumford & Sons? 2010 fanns låten "Little Lion Man" på varenda Spotifylista jag någonsin lyssnade på. Jag älskade albumet så mycket att jag köpte ett fysiskt exemplar av skivan när jag var i London. (Som lånades ut så ofta att jag idag inte vet var albumet håller hus...)

 

 

 

Väntan på album nummer två kändes onödigt lång och när det väl anlände så fanns det inget som vittnade om en lika stor förtjusning från min sida. "Babel" kändes som ett axplock av det snabbaste som bandet lyckades komponera ihop. Alla låtar lät på samma sätt och besvikelsen var total. Jag minns att jag försökte älska albumet och lyssnade ohämmat många gånger, men förälskelsen infann sig aldrig.

 

Nu är tredje albumet här. Banjon har skrotats och om inte den välkända riviga sångrösten varit kvar hade jag inte hört att det var Mumford & Sons som stod bakom musiken. Jag saknar fortfarande det gamla soundet som kändes genuint, välproducerat och live men måste ändå säga att på det stora hela så är det ett bra album. Men inget Mumford & Sons-album...

 

 

 

 

Här händer det grejer. Jag slutade på WiMP/TIDAL och försöker göra det som alla säger: Njuta av den tiden som man så sällan finner i livet; De lediga dagarna där jag kan fokusera på mig själv. 

 

Efter ett par dagar på egen hand har jag hunnit träffa mängder med människor i branschen och kunnat göra sådant man aldrig annars hinner med. Jag har både känt frustation över att livsrytmen ändrats, men även känt en tacksamhet över att jag nu kan hitta tillbaka till vad jag faktiskt vill göra.

 

Efter några år i branschen tappade jag lusten att lyssna på musik, gå på konserter och prata om vilken artist som ska bli nästa snackis. Nu har jag tid att leta fram den där känslan som fick mig hit från början.

 

Varför hamnade jag i den där branschen? Varför lockade musikbranschen mig? Jo, nu vet jag! Och snart kommer även ni se vad jag ska göra härnäst så håll utkik här på bloggen för mer info...