Feed me with music

Under lunchen hörde jag mig själv säga "Det går uppåt nu!!". Jag hade till och med det där härliga lystret i min röst och i samma stund som jag sa det kände jag hur mycket jag saknat det. Under en längre tid har jag verkligen inte känt att något inom jobbet har varit kul. Jag har verkligen kämpat för att hitta ljusglimtar och när jag sedan hittat dessa har jag hållt i dem med järnhand. 

 

Jag ifrågasatte om jag tidigare bara haft tur, men efter många långa överläggningar så insåg jag att jag hade haft något som jag kallar för en "glöd" och "passion". Jag kämpade hårt, visste vad jag ville, bevisade detta för människor jag ville samarbeta med och sedan tryckte jag på den gröna knappen med ordet "Go". Det var inte tur - det var hårt arbete och lust.

 

Minns hur jag upptäckte låten "Precis som du vill" i våras. I samma stund som jag förälskade mig i den enkla vårsång så bokade jag och Cronja biljetter till Köpenhamn. Vi spenderade en dag på det danska WiMP-kontoret, sov i världens mest färgglada rum, åt långra frukostar och spenderade kvällarna bland drinkar på mysiga barer. Jens Hults låt blev soundtracket till den resan. 

 

 

Vänner! Jag kan garantera er att ni kommer älska detta. För ni som följer mig vet förmodligen vilken typ av musik ni hittar här. Det är akustiskt, mjuk, dramatiskt och en lycklig sorgsenhet. För det mesta. Jag kan inte lova att det inte kommer in något annat. Kanske något housigt eller hiphopigt. Dagshumöret bestämmer!

 

På väg hem igår så upptäckte jag den här killen. Han kallar sig Eaves och har komponerat sån där musik som mina öron blir glada av. För mig behöver inte musik vara mycket svårare än så här. Det räcker med ett intrument, några filosofiska kärleksord och en melodi som sätter sig i hjärtat. 

 

 

Måndagen brukar tillhöra det där vi kallar för "stress". Veckan startas, det vi inte hann med veckan innan ska göras klart, nya projekt ska startas upp och nya idéer ska sättas i rullning. Men gårdagen var inte som vanliga måndagar. Stressen lyckades inte nå mig och istället blev det en riktigt mysig dag. Middag på Wagamama med killen och sedan soffmys med tillhörande spellista fylld med akustiska darlings. Just nu knarkar jag Tom Odell, RY X, Psyence Fiction och Ariana Grande.

 

Kommer ni ihåg RY Xs låt "Berlin"? Om ni inte hört den så ska ni absolut sätta igång den i lurarna. Tänk dig Moto Boy + Bon Iver + Passenger + Ben Howard. Yes så bra är det! För ett tag sedan släppte han singeln "Sweat" som självklart var så där drömsk och sövande som jag hoppats. När jag hör den här låten vill jag bara flyga hit honom, fylla en gammal vacker kyrka med musikbehövande människor och sätta denna magiska musiker längst fram. Han ska omges av levande ljus och i famnen håller han sin gura. 

 

Vill gärna kalla henne för nästa Mariah Carey men det känns på något sätt inte rätt. Jag förknippar den gamla soulartisten med ord som "diva", "talang","osympatisk" och "wailningar". Ariana Grande delar inget av detta förutom ordet "talang". Tycker hela plattan "My Everything" är fantastisk och gillar framförallt "Best Mistakes" och "Just A Little Bit Of Your Heart". Plattan känns som en modern 90-talsplatta! Tänk dig en bättre J Lo. Dessvärre har jag några saker som jag inte tål med denna typ av artist.

 

Det är inte Ariana själv som är problemet. Det är industrin bakom. Det är så tydligt att skivbolaget, eller ett management, plockat upp en oslipad diamant som redan har en stor fanskara. De ger henne verktygen till att bli en artist som många ska kunna se upp till - och det kan bli så bra. Men detta är inte bra. Varför ska denna unga tjej ligga och åma sig? Varför ska hon stöna och tråna efter en man? Varför skulle hon vilja göra detta?

 

 

 

 

Invigningen av julsäsongen fortsatte hela helgen. På lördagen åkte jag och mina tjejer till Taxinge Slotts julmarknad. Provsmakade allt som gick att stoppa i munnen och hade jag inte blivit så otroligt mätt av alla olika mumsbitar så hade jag förmoligen satt sprätt på varenda kontant krona som jag hade med. Jag kunde dock ine motstå en burk honung som var kryddad med eukalyptos och en flaska glögg. Tycker ni jag startar för tidigt? Jag har den fina ursäkten att jag åker till Bali och därmed missar den mest sprängfllda julperioden...

 

Vissa dagar blomstrar livet. Vissa dagar kan man inte sluta le och allt är bara positivt. Att ta en träningslunch känns bara kul och att göra uppgifter som i vanliga fall inte är det minsta inspirerande känns för en gångs skull väldigt enkelt. Idag var en sådan dag.

 

Jag tror det beror på många saker. Jag är en person som tror på att alltid vara öppen och uppmärksam på nya öppningar och erbjudanden. Min farmor brukar säga att "Framgången kommer efter tur och det har inte alla". Jag håller inte med henne helt men jag tror att man behöver se sina möjligheter och då känns det som att man har tur. Dock har jag inte alltid tålamodet och vill att allt ska ske så fort jag kommer på att jag vill ha förändring.. Inte alltid till min fördel.

 

 

Gårdagen innebar jobb, gymmet med Nicklas och sedan WiMP Jazz Nights. Alla mina vänner ställde in och det verkade som jag skulle få en kväll på Orangeriet för mig själv. Malou föreslog att jag skulle njuta av utsikten och dricka en drink - men jag ringde dit min pojkvän som kom dit, trots en jobbig dag. Bartendern rekommenderade några drinkar och sen delade vi på en pizza. Mums. 

 

Förutom att Orangeriet blivit min favoritbar så älskar jag musiken som spelas under torsdagkvällarna när vi anordnar WiMP Jazz Nights. Min kollega uttryckte det så bra igår: "Det här är det bästa listorna som gjorts i WiMP". Här nedan kan du höra Magnus (som DJar på WiMP Jazz Nights) spellistor:

 

och min favorit, "Dusty 70' Soul & Daptone Records".

Gårdagen spenderades i en biosalong med min Gustaf. Det var premiären av Hunger Games: Mockingjay part 1, och den var allt annat än så där bra som de tidigare filmerna. De var verkligen två äventyr med kittlande karaktär. Det här var... platt, tråkigt och det kändes inte som att slutet låg så långt i från början av filmen och ändå lyckades det gå två timmar av något som kunde varit underhållning. Dessutom satt vi utan biosnacks plus att jag hade världens längsta man framför mig så såg inte mycket av filmen.. Avslutade kvällen med en ceasarsalald på Vapiano och åkte sedan hem med en andedräkt som höll alla världens zombier borta. Vitlök deluxe. 

 

Soundtracket är annars väldigt bra. Lorde, Tove Lo, XOV, CHVRCHES, HAIM och Kanye West för att bara nämna några. 

 

Här har vi ett praktexempel på vad som gör att jag väljer denna bransch. Plötsligt dyker det upp. Oftast från ingenstans men det inträffar alltid när jag minst anar det. Som så många andra dagar lyssnar jag igenom ny musik för att kunna kategorisera och hitta rätt lista för rätt låt men självklart även för att spåra mina personliga favoriter. Jag dömer efter några sekunder och är inte introt bra så skrotar jag den. Hårt men sant.

 

Mikky Ekko lärde jag känna igenom Rihannas låt "Stay". Älskade, och älskar, låten men ägnade inte så stor tanke åt den där manliga rösten. Men igår kväll när jag lyssnade igenom dagens musikfångst på WiMP hörde jag nya singeln "Mourning Doves". Det var love at first sight och jag har ägnat hela dagen åt hans musik som verkligen hittat sin plats i min värld. Tänk dig enkelt, men inte tråkigt. Han spelar på en akustisk känsla men väver in elektriska beats som gör musiken både spännande och levande. Du som älskar seriemusik som tillhör O.C., Grey's Anatomy och One Tree Hill så kommer du dö för den är.

 

Jag kan inte nog poängtera hur betydelsefull denna känsla är för mig. Jag är beroende av euforin som endast infinner sig när jag hör en riktigt bra låt. Jag kan aldrig säga exakt vad som är en bra låt, men när hjärtat pumpar hårt och jag måste släppa allt annat för att kunna ägna allt fokus mot låten DÅ har jag hittat rätt!

 

Middag på Koh Phangan på söder. Ni vet en sån där riktig tjejmiddag med massor av skvaller, gapskratt som får tårarna att rinna och magen att kvida och "problemutredning". Ja, helt enkelt en sån där kväll när man planerar framtiden med resor, drömmar om pojkvänner och massa snack om det där man inte kan prata med någon annan om. 

 

Sedan skyndade vi till Annexet. Förväntningarna var skyhöga men vi visste att ingen skulle bli besviken. Vi berusade våra kroppar med koffeindrinkar och pepparkakor och missade förbandet (Jack Garratt som tydligen var helt fantastisk!) och mötte fina vänner från Universal Music. 

 

Sedan fick vi vänta. 40 minuter gick men vad gör det egentligen? När han äntligen kom ut och bjuder på en något avmättad konsert inser vi att det inte blir några lyckorus. Alla låtar från nya albumet går i samma melodi och vi kan inte höra skillnad på dem. Inte en endaste lite hit blev det. Ingen Only Love. Ingen Keep Your Head Up. Ingen Depth Over Distance. Nej Ben. Detta var inte vad vi ville se. Jag kan nog för första gången säga att en konsertupplevelse inte gjorde intrycket och beundringen av en artist större. Ben Howards musik kommer inte att överkonsumeras som planerat...

 

Energiinsuparhelgen. Ja, jag vet egentligen inte om det är ett accepterat och fullt godkänt ord, men det är precis så som det känns. Helgen blev precis så bra som jag hoppats. Sömn, god mat, vin, filmmys och promenader. Det bästa var ändå när jag låg mot min pojkväns bröst, läste boken "Livet innan dig", drack rödvin och lyssnade på klassisik musik. 

 

Nu är jag hemma och en fantastisk vecka väntar. Ikväll rivstartar jag tillsammans med mina bästa vänner. Det blir middag och konsert med Ben Howard i Annexet! Vi såg honom på Way Out West 2012 och sedan dess har jag älskat honom. Han är lika underbar som bakgrundsmusik hemma i lägheten som live. 

 

 

Oj. Vissa dagar går luften ur en. Idag har jag inte mycket energi över för något och det enda som håller mig flytande är tanken om att få en hel helg min älskling på landet. Jag kommer seriöst inte göra många knop. Jag ska ta sovmorgnar (för det är jag så dålig på), pilla bort navellud, lyssna på tystnaden, skratta med han som håller om mig och fantisera om framtiden. 

 

Så här kommer helgens soundtrack låta. Ungefär. 

 

 

Lorentz & Sakarias. Lorentz. Sakarias. Dante. Vad de än tar sig an så blir de magiska melodier som slingrar sig runt min öron, hjärtat och själen (nej jag ska inte bli poetisk nu). Men jag har svårt att sätta fingret på vad de gör sokm är så bra. Talang möter konstärskap och skapar uttryck som inte kan nekas. Jag behöver nog inte ens beskriva hur mycket jag älskade Lorentz senaste album "Kärlekslåtar"? Idag släpper Dante sitt album "True Emotions" och här ovan kan du höra sommarsingeln "Trillion" - en låt som jag trodde skulle explodera sönder varenda ställe i somras. Ack så fel jag hade. Men mest fel hade nog ni som inte upptäckte låten och inte lät den få en liten hype. Gör ett nytt försök här nu!

 

 

Guttenmörgen. Startade dagen med att äta frukost på Bulleboden med bästa Sandra "Sandy" Stadelmann. Kvinnan som får mig att skratta frenetiskt sen första dagen vi träffades. Ingen kan annat än älska den där Sandy. Förutom skönt snack och god frukost så postade vi iväg vår första faktura. För några veckor sedan åkte vi till Linköping och "Skylten" för att ha vår första föreläsning tillsammans. Den föreläsningen är en historia i sig. Tar det en annan gång.

 

Så hur var gårdagen? Hur var Makten Över Musiken? Hur var kvinnorna? Hur var spänningen? Ja, jag vet att ni har många frågor så här kommer några svar. Det var helt enkelt fantastiskt. Rus utan ett endaste uns av alkohol utan bara baserat på lycka och inspiration. Nu är JAG en del av detta mäktiga musiknätverk med kvinnor som jobbat i branschen sen 20-30 år tillbaka, erfarenhet vassare än diamanter och kunskap som etsat sig fast efter flera års hårt slit. Sedan blandar vi in en massa unga kvinnor som inte vill något annat än att få lära sig, arbeta hårt, göra skillnad och sätta sitt namn på kartan. Den energin som fanns inne på Nalen igår var fullständig. Dessvärre var inte min mentor Cecilia där men då fick jag chansen att prata med de andra.

 

Efter kvällen så kände jag "Shit vad mycket alla här har hunnit med" och kunde inte låta bli att kolla var jag själv var för ett år sedan. Här är ganska precis för ett år sedan och det gav mig mitt första lyckorus på WiMP när jag intervjuade Jack Moy & Glöden, och det filmades! Jag kan komma ihåg hur jag funderade på om jag verkligen skulle sprida det i mina sociala kanaler eller bara låta min prestation ligga lite gömd. Jag bestämde mig för att visa vad jag gjort och den responsen mina vänner gav gjorde mig alldeles varm inombords

 

Snart slår jag igen datorn och hoppsar (eller typ bara går) till gymmet för att sen, JA SEN, möta upp alla adepter och mentorer i Makten Över Musiken. Jag kan nog inte ens beskriva den nyfikenhet och glädje jag känner inför detta. Jag trodde aldrig jag skulle bli antagen och kan nog fortfarande inte förstå att detta händer. Sitter ibland och kollar på mailet som bar på budskapet "Grattis Felizia - du har blivit antagen som adept!". Jag läser det några gånger så jag faktiskt förstår att det är till mig. Ikväll blir det ännu mer på riktigt då jag får träffa alla och höra mer om mentorsskapet.

 

Knåpade ihop en liten höstlista med indiemusik och kom in på Lykke Li. Hon var aldrig någon favorit men efter att jag såg henne live på Berns i våras så har hon blivit en artist jag inte får nog av. Senaste albumet är genialt där varje låt möts i sårbarhet och hopp. Jag vågar nog påstå att jag är lite avundsjuk på henne musikaliska och konstnärliga ådra.

 

 

 

 

 

 

 

  

 

 

Åh tack. Helgen skapade harmoni i min lilla värld. Jag samlade lite kraft och gjorde sånt jag mår bra av. Lagade mat, gick på hälsomässan med min karl och drack rödvin med en vän. Avslutade kvällen med en tur hem till mamma bara för att få känna mig liten och gosa ner min lilla näsa i katten. 

 

 

Denna vecka händer mycket kuligt. WiMP Jazz Nights, uppstartsmöte med Makten Över Musiken (yaj!!) och Tove Los releasefest. Blir en bra vecka det här. Inledningen kunde inte vara snyggare - jag blev intervjuad av Birds Will Sing For You som en del i #Veckans Bransch! Superkul!

 

Wohow. Nu är det ute. Den där presentationen av Makten Över Musikens nya adepter och där, någonstans i mitten, stod mitt namn med. Kul. Mucho kul. Jag är vrålpepp och skulle lista detta som topp fem bästa sakerna som hänt under 2014. Läs här!

 

Ikväll händer DETTA (klickeliklicka för att få veta mer). Jag har under en inte allt för lång period planerat detta med Orangeriets nöjeschef Niño Romeo Castillo och vår eminenta DJ Magnus Plamquist Lunay. Kvällen är döpt till WiMP Jazz Nights och temat för kvällen är Dusty 70's Soul & Daptone Records. Magnus a.k.a. DJ Swingkid har petat ihop en lista som, utan att överdriva, är det bästa jag hört på länge! Lyssna här men framför allt - kom till Orangeriet ikväll senast 21.00 för att hänga med mig, höra grym musik och drick specialgjorda WiMP-drinkar!

 

 

 

Ibland så går det inte. Kroppen säger liksom nej. Fast jag vet att hjärta och hjärna säger "ja". Vem är du som säger "nej"? Vem det än är som alltid känner ett litet uns av "nej" ska ut. Du är inte välkommen.

 

Det här med att vakna med stress är inte kul. Ögonen vill bara blunda. Kroppen gör allt i rekordfart fast det inte krävs och hjärnan är ett snedsteg ifrån att sprängas. Innerst inne vet jag att det här går bra. Jag jobbar bättre än någonsin och min karriärstrappa pekar uppåt. Dessutom så vet jag att stress är mina egna tankar och förväntningar. Slå ner den där prestationssubban inom dig på ett lugn vis och sedan kan vi alla välja att le åt livet. 

 

Igår publicerade jag en intervju med Amanda Jenssen på WiMP-bloggen. Kvinnan som bär på ett hjärta med ett stor leende. Men hon är även den enda som fått mig att snusa. Första och enda gången. Jag har gjort många intervjuer under mitt dryga år på WIMP men den här går till en av de varmaste jag gjort. Sprudlande, hjärtlig, öppen och känslosam. Du kan läsa min intervju med henne HÄR.

 

 

06.00. Klockan väckte mig på det där fasansfulla sättet som bara en väckarklocka har förmågan att göra. Vände mig om och snoozade för att sen komma på vad jag lovat lillasyrran. I med linserna, på med bekväma kläder och knyta på sig joggingpjuksen. Sedan tryckte jag igång Alex & Sigges podcast för att slippa höra mitt eget flås. 

 

Endorfinerna gjorde mig glad. Men som så många gånger förrut så vände humöret tvärt. Ingen anledning och ingen förklaring. Jag antar att mitt humör går upp och ner lika ofta som hissarna på jobbet. Som tur är kan jag alltid finna musik som gör mig glad. Idag tog jag hjälp av den norska sångerskan Marit Larsen. Hennes musik påminner något som Maria Mena eller Christina Perri skulle kunnat sjunga. Måndagspop!

 

 

Här har ni det. Ännu en låt som berör mig så hårt att jag på något sätt skulle vilja pressa fram en tår. Just denna helg har jag inte behövt forcera fram några känslor utan de har hittat sitt sätt få ge uttryck. Jag hade sedan länge bestämt mig för att åka ut till Lilla Dalen där min pappa ligger begravd. Fina pappa. 47 år gammal lämnade du oss kvar men det är först nu 16 år senare som jag inser att du faktiskt dog. 

 

 

De var så vackert. Hela skogsområdet glittrade av levande ljus som berättade om människor som kände saknad efter de som inte längre finns kvar. Vi traskade, hand i hand, upp till pappas sista boplats och väl på plats brast det. Jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. För första gången på 16 år inser jag att jag faktiskt aldrig kommer uppleva en endaste kram med honom. Det gjorde ont.

 

Medan G fibrillt försökte få ljusen att vinna över vindens krafter så tog jag fram iPhonen och spelade upp den låt som min pappa spelade på stereon. Så fort refrängen kom på höjde han och sjöng med "Och där står mamma med bullar." G kramade om mig och sedan vinkade jag hejdå och G viskade: "Hejdå Johan, det var trevligt att träffa dig!"

 

Den här låten skrevs till min pappa. Skönt att plocka fram ibland.