Feed me with music

Middag på Koh Phangan på söder. Ni vet en sån där riktig tjejmiddag med massor av skvaller, gapskratt som får tårarna att rinna och magen att kvida och "problemutredning". Ja, helt enkelt en sån där kväll när man planerar framtiden med resor, drömmar om pojkvänner och massa snack om det där man inte kan prata med någon annan om. 

 

Sedan skyndade vi till Annexet. Förväntningarna var skyhöga men vi visste att ingen skulle bli besviken. Vi berusade våra kroppar med koffeindrinkar och pepparkakor och missade förbandet (Jack Garratt som tydligen var helt fantastisk!) och mötte fina vänner från Universal Music. 

 

Sedan fick vi vänta. 40 minuter gick men vad gör det egentligen? När han äntligen kom ut och bjuder på en något avmättad konsert inser vi att det inte blir några lyckorus. Alla låtar från nya albumet går i samma melodi och vi kan inte höra skillnad på dem. Inte en endaste lite hit blev det. Ingen Only Love. Ingen Keep Your Head Up. Ingen Depth Over Distance. Nej Ben. Detta var inte vad vi ville se. Jag kan nog för första gången säga att en konsertupplevelse inte gjorde intrycket och beundringen av en artist större. Ben Howards musik kommer inte att överkonsumeras som planerat...