Feed me with music

 

 

Vet inte hur detta hände men jag känner mig som barnet till Duracell-kaninen och Stålmannen. Riktigt bakis men kan inte sitta still. Energin flödar och jag ska faktiskt göra något bra av den. Skriva ihop mitt CV och skicka ut till ett antal olika platser. Det är svårt det här med framtiden. Jag förväntar mig att alla frågetecken snart ska utbytas mot utropstecken men jag har börjat inse att livet är fullt av frågetecken. Stora som små. Det är lika bra att jag börjar tycka om dem, se det som utmaningar och utvecklas i takt med att jag tar mig an dem. Förra helgen använde jag frasen "Jag vet ju inte vad jag vill jobba med" var på en viss man sa "Felizia, ingen vet det. Jag har jobbat på samma ställa i fyra år och vet fortfarande inte vad jag vill."