Feed me with music

Jag blev påmind igen. Det är detta jag lever för. Det slog mig under Bon Ivers konsert. Jag stod där med tre vackra tjejer och två nyfunna killkompisar. Tillsammans stod vi på tå och spejade ut över publikhavet i hopp om att Bon Iver snarast skulle entra scenen. Sen kom bandet. Då kom jublet. Då kom tonerna, och dem slutade inte förrän det var dags att kliva av scenen. Pauserna existerade inte utan konserten flöt på som om det var ett enda stycke med oändligt många nyanser. Vi var i euofori, kanske lite berusade och överallt hördes små suckar som sa hur vackert detta var. Bredvid mig stod ett par i varandras armar och lät tårarna komma. Jag tror det var av glädje.