Varning På Stan
Vi gick kvarter efter kvarter men allt var stängt. Och det ställen som ännu ej hunnit stänga var tomma på folk. Efter 30 minuters letande i skyhöga klackar tappade jag suget på människor, alkohol och musik. Jag längtade lite till den där rangliga våningssängen på vårt hostell. Joanna kallade mig dum och tyckte vi skulle fortsätta. Men då försvann staden och framför oss var endast vita hus och vackert blommande parker. Vi vände om. Bara ett kvarter eller två ifrån våningssängen gick vi förbi ett gäng beblandat av en rad olika nationaliteter och åldrar. "Hey, where are you going? This is the only place that's open tonight" Vad hade vi att förlora på det? Så jag gjorde som så många gånger förr, lät lillasystern gå först och kolla vad vi möta skall - inget vi hade kunnat ana! Det var som ett stiga in i en alpstuga med joddiladiho-sjungande damer, dragspelsmän, rödrutiga-dukar, 1-litersöl och en blanding av människor jag inte tror man kan hitta någonstans i Sverige. Studenter, kostymnissar, alkolister, barnfamiljer, turister, kärlekspar, tatuerare... 
Varning På Stan - Magnus Uggla
