Feed me with music

Systrarna Nilsson fick avnjuta vårt sällskap under tiden av 6 koppar té, två koppar kaffe, en kanelbullar, två chokladbollar, en smörgås, en kycklingsallad och två tacopajer. Ibland satt vi där alla tre å i vissa ögonblick var det endast jag själv som satt där, nedsjunken i studier. Men det kändes ganska bra att sitta där samtidigt som regnet piskade ner i marken och kunder strömmade in och ut. Många fler än vi trodde. Men när det blev dags för middag ville vi byta miljö - tog två steg framåt och hamnade hemma hos fröken Kalnins. Där gjorde vi färdigt morgondagens presentation. Här skulle jag kunna skriva en hel uppsats om alla idéer vi hade, men jag känner att det där med att en historia är roligare om man varit med hör till här.

Efter dessa 12 timmar av hårt användade av hjärnan behöver jag sova. Mina halsmandlar är stora som pungkulor, stora pungkulor vill säga, och varken ibuprofenen eller alvedonen verkar hjälpa. Sömn och en c-vitamin-dos lägger jag mitt liv i. Men först bara en liten uppdatering på hur det är att bo på Granitvägen:

• Igår på väg hem från skolan springer en 5-åring ifatt mig, samma lilla pojke som ville köpa alla mina saker när jag flyttade in. Han skriker att jag ska stanna för att få svara på hans fråga. Jag är snäll och väntar in den andfådda pojken "Ska vi knulla?" Jag blir paff. Det måste märkas på mitt svar "Nej det ska vi inte." Väldigt sansat går jag vidare och låser in mig i lägenheten. Borde jag kanske blivit arg?
• Imorse när jag skulle låsa upp cykeln tycker jag att min cykel ser något förändrad ut. Har det någonsin stått nummer 9 på min cykel? Jag låser upp mitt rosa lås och ger mig sedan på baklåset. Men nyckeln passar inte. Första tanke: "Har någon bytt mitt lås?" Men jag inser sen att min cykel står bredvid. Så på något sätt måste jag satt fast mitt cykellås på grannens cykel. Så nu ber jag om ursäkt för att jag är den mest förvirrade människa.

Natti